Ibland går det upp för mig att det livet jag hade med hästarna aldrig kommer att bli detsamma. Min älskade häst avlivades för snart 2 år sedan och små saker i vardagen gör en påmind. Det är så hemskt när man vet att man aldrig någonsinn kommer att träfas igen - aldrig få gräva in fingrarna i hans man och bara vara. Den platsen kan ingen ny häst ta och mina känslor för Nisse är inte alls desamma, hur mysig och fin han än är. Powie var hemsk och underbar på samma gång, men han hade en enorm personlighet och har gett mig massor av minnen, det är jag glad för men saknaden och sorgen är stor.